Runes to my memory! (Runrundan RR)

Med fulladdad smart telefon och något fräschare ben än de senaste dagarna (gjorde typ 1000 utfall i tisdags, inte någon bra idé) träffade jag Kalle på Östra station. Där approcherades vi av Dmitrijs som direkt undrar vilken tid vi siktar på. Vi knorrar något om dålig form, 1:35 och foton med runstenar. Han själv har målet 68 minuter. Här har vi en kille som tränar hårt, 19-21 mil i veckan, men som inte hade sprungit många lopp tidigare; Hamburg maraton 2012 och 2013, Runrundan skulle bli hans första halvmaraton. Han kändes som en man ur den gamla skolan, bor på landet utanför Kungsängen, kroppsarbetar och tränar som fan. En skillnad mot tidigare generationer är att han varje vinter åker på träningsläger (tidigare till Kenya, nästa gång till Spanien). Fick intrycket av att hans idol är Ryan Hall. Han betonar att han inte tillhör någon klubb utan gör hela satsningen med egna resurser. Han har dock en tränare.

Väl på plats informeras Dmitrij av diverse Leute att banan inte är särskilt snabb, inga superbackar men väl många. Han reviderar sitt tidsmål till 70 minuter. När vi träffar honom har han seriösa löparkläder med tights, skor och jacka (Россия) men linnet han ska tävla i är så jäkla klockers.

Ny bekantskap, bäst outfit

Ny bekantskap, bäst outfit

Strax innan start frågar vi ett par funkisar om var sista runsten står utplacerad, detta för att veta när vi kan börja rejsa mot mål. Vi förstår av deras frågande blickar att det aldrig förut varit någon löpare som planerat att kulturellt förkovra sig under loppets gång, trist såklart men vi är glada över att vara först. Vårt lopp börjar bra, vi springer lite över tänkt fart, precis som man ska och når vår första runsten redan efter 3 km.

Still fresh!

Still fresh!

Vi får direkt positiv respons av närspringande löpare även om en av dem upplyser oss om att det inte kommer bli så många för oss denna dag. Nähä. Direkt efter tror vi oss se en till sten men det är någon nygjord crap utanför någons hus, med nån slags SS-logga på.

Det dröjer sedan länge länge till nästa sten och vi börjar misströsta. Först efter 12 km kommer den och vi får hejarop från några åskådare intill. Härligt!

Nr 2.

Nr 2.

Nästa sten dyker upp på fel sida en 70-väg och vi tar oss hyfsat säkert över, springer genom ett dike och upp till stenen. Publik i närheten utbrister “men vad händer här?” när vi älgar upp men deras misstänksamma läten förbyts i jubel när de inser vad vi håller på med. “Och så ligger de ändå så bra till…” hör vi när vi kubbar vidare. Mmmmm, the taste of smug, love it!

Nr 3.

Nr 3.

Nästa sten kommer strax därefter, återigen på fel sida vägen men vi trotsar farorna och knäpper en bild, ståendes på knä.

Kneel before the runsten!

Kneel before the runsten!

Utmed banan står funktionärerna ofta tätt, efter 15 km ungefär står ingen mindre än Björn Suneson vilket känns stort. Han hejar och berättar att jag och Kalle ligger på platserna 31 och 32. Jag svarar med “Keep on running!” och får samma motto tillbaka. Hade såklart varit kul att stanna och ta kort men vi kom från nedförsbacke och rullade på. Efter 17 km kommer vad som först ser ut som en slags runstensallé där många funktionärer och åskådare står och hejar. Riktigt så bra är det ändå inte, de flesta stenarna är just bara stenar. En av de funktionärer vi frågat innan loppet upplyser oss om att vi efter detta kan börja mosa mot mål. De sista två stenarna i allén är dock true så vi positionerar oss under folkets jubel. Den sista bilden är klart min favorit, en så awesome hockey-fripp har jag aldrig haft!

Nr 5.

Nr 5.

Svenskefrisyr!

Svenskefrisyr!

Sedan tvingas jag släppa Kalle, släpandet på klocka och telefon hade tagit ut sin rätt. Har dock ett litet sug på att springa om en löpare till för att nå plats 30 och ser ett gäng en bit fram. De håller dock tempo väldigt bra och jag tar inget till att börja med. Efter 19 km ser jag att en börjar tappa lite och jag får vittring, höjer farten något och tar mig förbi med ungefär en km kvar. Med ungefär 500 meter kvar anar jag att jag är jagad och tänker att han har kommit ikapp igen. Med 300 meter kvar är stegen bakom tydliga, och de låter pigga. Usch. Med 100 meter kvar försöker jag maxa och det går ganska bra. Men stegen bakom tassar på med lätthet. Med 20 m kvar svänger man in från grusvägen på en gräsmatta, där är jag nära att falla på grund av det ojämna underlaget men lyckas gå i mål samtidigt som min jagare. Ser att det inte alls är snubben jag trodde som kommit ifatt igen utan vad som verkar vara en rätt härlig tjej. Hade alltså kunnat strunta i att spurta och ändå klarat plats 30 (bland männen). Jag missade klicka av min klocka vid målgång och vet inte min exakta tid, frågar tjejen vad hon fick men hon hade också missat.

Nyfiken på hur det gått för Dmitrijs frågar jag en funktionär om han vet vem som vann, han pekar på en mycket färsk lista med resultat som är upptejpad på ett tält. Där står redan mitt resultat, sjukt up to date och jag kan konstatera att jag persat med fyra sekunder, niles. Pers + sex runstenar = smug.

Hur hade det då gått för Dmitrij?

Champion!

Champion!

Jorå, han vart nöjd även om banan förstört hans måltid, han gick i mål på 1:16. Han verkade också nöjd med de flesta av priserna, han kände dock lite på blommorna i handen och bestämde sig sedan för att låta dem ligga kvar på bordet, haha.

Jag och Kalle firade med en pirre i Vallentuna centrum, Dmitrijs skulle fota hästar, som sig bör. Hans nästa mål är Moskva maraton i september, ska bli kul att följa.

Nej, en bit musik som avslutning kanske? Har en väldigt passande låt.

“In mute, it looks like a shampoo commercial.” lol

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: