Race Report: Berlin Marathon 2012

[För att läsa om dygnen före loppet, se inlägget under detta]

På morgonen före start vaknar jag och mår ok. Pizzan kvällen innan gjorde susen. Tar tempen, återigen ingen feber. På vägen mot U-bahn småjoggar jag, det känns också bra. Intar en Frühstück für Meister på vägen, smakar skit men mättar perfekt.

Vid Hauptbahnhof inses lätt att det finns andra som också är sugna på att springa.

Är i ganska god tid, vilket är skönt. Softar lite framför riksdagen och går sen mot startfållorna.

I startgrupp E hamnar jag bland annat i närheten av ett löpargäng från Münster. En fin scen inträffar då kort före startskottet en av männen plötsligt kysser en annan man på kinden i en önskan om vällycka. Den andre mannen var kanske inte helt med på noterna men jag gillade det!

Jag vet inte exakt vad det är men jag blir verkligen rörd av att se och stå bland alla människor som tränat hårt (förhoppningsvis), lagt mycket tid, spenderat en del pengar och nu är så nära att nå sitt mål. En resa ensam men tillsammans på samma gång. Denna känsla är väldigt stark de första minuterna under loppet. Jag tänker att även om jag tvingas bryta är jag riktigt nöjd med att ha ställt mig på startlinjen.

Efter 6-7 km passerar man startområdet igen och jag känner mig ok, här hade annars varit ett bra ställe att bryta. Min Garmin är lite optimistisk men jag ser att jag håller ungefär det tempo jag vill, strax under 5:00 min/km. Vid 11 km svänger man in på Karl-Marx-Allee och jag hade under uppladdningen aldrig funderat över hur fett det skulle bli. Riktigt skoj! Här inser jag också att det med största sannolikhet kommer gå vägen. Vid Kotti söker jag efter välbekanta ansikten men ser inga, det visar sig senare att jag sprungit på fel sida vägen. En tjej på Kottbusser Damm skriker “Jesus” efter mig.

Sträckan mellan 10-19 km går oerhört lätt och snabbt, har en liten kort svacka ett par km men sen går det lättare igen, passerar halvmaran på lite under 1h40min Börjar dock bli rejält pissnödig och börjar skanna av områdena kring banan efter toalett eller buske. Nere i Steglitz och Zehlendorf närmar det sig panik. Ser till min lycka två bajamajor, de är dock låsta med buntband, wtf? Till slut hittar jag en, efter 30 löpta kilometer. Stoppet tar en minut men jag känner mig mycket lättare efteråt, jag skäms nästan så lätt går det att springa. Jag ser också att jag ligger före mitt tidsschema. Detta att jämföra med Stockholm förra året, då var det jobbigt från halvmaran (eller till och med tidigare?), riktigt tufft vid 25 km och blev sen bara värre (inser nu att jag är skyldig en RR sen dess). Här har jag nu sprungit 32-33 km och funderar på att skrika “Kom igen, låt oss springa fortare”. Jag gör dock inte det.

Strax därpå kommer till slut tröttheten. Jag tar en gel, stänger av det mesta och bara maler på, vill inte byta tempo. Riktigt mycket folk, egentligen sista milen eller mer, särskilt runt Wittenbergplatz. Kan inte ens komma ihåg att vi passerar Potsdamer Platz, kommer ihåg passeringen av fillan och att jag ser Sony Center, nästa minnesbild är en stor byggrop (ånej, yrkesskadad!) strax efter Leipziger Platz. Får sen för mig att “nästa skylt, det är nog 40 km”. Nästa skylt är 38 km. Tungt.

Leipziger Straße vill sen aldrig ta slut, jag vet att när vi väl svänger upp från den är inte Unter den Linden och min målbild långt borta. I fjärran ser jag några ambulanser som blockerar vägen och jag inser att där kommer det är att ske. Trippar förbi Gendarmenmarkt och når så till slut Unter den Linden. Kroppen känns plötsligt lätt, så lätt. Jag bara skrattar och känner mig lycklig. Bonus är att springa förbi ryska ambassaden, det hade jag inte tänkt på. Jag ler, applåderar publiken, tittar mot Brandenburger Tor och springer genom den. Spurtar rejält sista biten och njuter av publiken på läktarna. Ser att jag persat och slagit min måltid med ca 5 min, får min medalj och stapplar vidare.

När jag står med en mugg sportdryck kommer ZDF och vill intervjua. Jag tänker, “awesome”. De ställer enbart frågor kring sportdrycken. Jag förstår upplägget och dissar den rejält. Får min goddy bag som inte är så dålig och softar återigen framför riksdagen.

Som Starmountain mycket riktigt senare påpekade, Tysklands färger gör sig verkligen bra som medaljband.

En stund senare kommer le gang suedoise från året som gått och det är toppen.

Konstaterar senare att jag lyckats med negativ split och jag tror att det tillsammans med den otroooligt flacka banan gjorde att det dröjde såpass länge innan det blev tufft. Sprang väldigt jämt, om man räknar bort första fem km (4:53 min/km) och sista två (4:33 min/km, det är ju John Cage-år) diffade snitthastigheten för varje 5 km endast 8 sekunder, hade det inte varit för kisseriet skulle det ha varit 6 sek. När det gick som tyngst, mellan 35 km och 40 km, höll jag ändå högre fart än genomsnittligt för hela loppet. Galet.

Så, där kom det lite siffror till slut. Ja just det, sluttid också kanske: 3:19:06. Sub200min.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: