50 K

Uppladdningen hade varit perfekt. Inga rena kläder och en trasig tvättmaskin så jag springer i riktigt svettiga kläder. Inga pengar så jag laddar upp med snabbmakaroner och linser. Men jag hade bestämt mig för att ha kul på SUM. Inte ha allt för ont utan lalla på, titta på fåglarna och fika mycket. Det blev inget av det, förutom det sistnämnda kanske. Jag var på gott humör vid starten. Var lite sen så jag fick stressa en hel del vid starten. Valde att springa i shorts. Det var ett av de bättre besluten under dagen. Kanske det enda. Jag hann byta några ord med Funrun Mary, Tine(?), Hygglo och killen från SLDK som alltid tar emot anmälan på RBT. Han kände igen mig och namnet SMUG Runners börjar sätta sig hos folk. Kul.

Starten går och ganska snart, typ efter 1 minut så inser jag att jag inte alls springer i ett soft lallartempo. Anledningen är att jag har fått syn på en rygg. Ryggen tillhör Kajsa Friström från Fredrikshof som typ har vunnit SUM alla gånger. Hon är ofantligt duktig och lite av en förebild. Jag vet alltså att jag definitivt INTE ska springa framför henne. Då går det för fort. Inser att det förmodligen går för fort bakom henne också. Men här händer något. Jag tar beslutet att ha kul så länge det varar. För kul var det att köra på i bra tempo i den trevliga tuffa trail-miljön som är de första 17 kilometrarna. Kajsa verkar ganska snart förstå att jag tar hennes rygg och jag går upp och kör framför henne en stund utan att säga något. Sedan börjar ett växelspel mellan oss. Det verkar en tyst överenskommelse att vi hjälps åt och drar med jämna mellanrum. Hon gör det extremt tydligt. Springer upp framför mig och sneddar in och stänger min väg för att visa att hon kör i täten nu. Vilken rutinerad löpare! Jag trivs i den här konstallationen och känner mig hyfsat stark vid 17 K. Jag blir kissnödig men vill inte tappa klungan så jag går i täten och trycker på stenhårt en stund. Kissar och plockar snabbt upp klungan igen. Börjar prata lite med en tjej som kommer bakifrån. Hon frågar om jag och Kajsa kör tillsammans. Det ser ut som det. Jag skrattar efter som vi inte ens har bytt ett ord med varandra.

Nåväl, den här smekmånaden kommer att ta slut för efter 20 K blir SUM den äckligaste bansträckningen jag någonsin sprungit. 15 K asfalt och grusvägar på långa raksträckor och jag tappar klungan helt. Löpare börjar passera mig i massvis. Mina vader är stumma. Jag går mycket. Jag är sur. Fattar inte varför jag ens utsätter mig för något sånt här. Någonstans innerst inne vet jag att det alltid blir bättre efter sådana här dippar och siktar in mig på det långa partiet single-track som jag vet ska komma vid 35 K. Men det är tufft. Vid 30 lättar det lite grann, jag börjar hitta en ny ultralunk och benen är bedövade. Vid trailet efter 35 K så börjar faktiskt plocka lite folk igen. De skriker och svär över rötter och stenar med blodiga knän och jag känner halvt om halvt som jag flyger fram. (nu går det ju säkert i typ (8:00 fart så flyger fram är väl inte helt sant. ) Min ultralunk fungerar bra nu. Viss, jag är helt slut och undrar vad jag håller på med. Men jag accepterar att det bara är att borra ner huvudet och fokusera på ett steg i taget. Det fungerar. Många gånger när jag har det som tyngst tänker jag på Mangan under Vansbro Marathon där han går. Försöker förestäla mig hur han mår men kommer alltid fram till att han mådde sämre ftersom han var barkroppad och var anfallen av flugor i hettan. Jag skrattar åt detta vid flera tillfällen. vid 42 K så stannar jag och äter chips och cola i typ 15 minuter.🙂 Alla jag har passerat springer förbi mig igen men det skiter jag i. Jag vill äta chips. Får borra ner huvudet ännu mer nästa 5 K för att komma fram till sista vätskekontrollen. Där står Funrun Mary och serverar. Jag tar ett glas cola och lägger mig i gräset och frågar om man får bryta. det får man inte säger hon efter en stund skickar de iväg mig från stationen. Okej då säger jag, då får jag väl springa sista 3 K skitsnabbt. Jag drar iväg. Helt sjukt vad jag drar iväg. Men jag är så less att jag inte bryr mig hur jobbigt det är. Vill bara vara i mål snabbare. Trycker på i vad som känns som 4:30-5:00 tempo och mållinjen kommer snabbare än väntat. Skönt. Hygglo vill ha med mig på en spurt sista 200 men jag är inte riktigt intresserad och släpper honom. Väl i mål är jag på ganska gott humör. Fast i huvudet har funderingar kring ultra. Varför? Vill jag bara ha attributet ultra eller vill jag springa långt? Kommer fram till att jag älskar att springa. Därför vill och tror jag att jag ska älska det i jättemånga timmar. Men så är det ju inte. Det gör ont och är tråkigt. Alternativet verkar vara att antingen träna så att många timmar känns härligt eller att springa lite kortare. Känns i alla fall som en klockren avslutning på säsongen och ger mig mycket att tänka på inför träningen. Nu ska jag bara vila lite till först🙂 Middagen är riktigt trash. Jag äter quinoa, ris och linser blandat i buljong. Jag glömde min GARMIN klocka hemma men jag tror jag landade på ca 5 h. Inklusive alla fikastopp. Hoppas det blev fler klubbrekord idag. Vet att ett har skett i Göteborg men jag låter Mackan skriva mer om det själv.

Insha’Allah

 

4 Comments (+add yours?)

  1. trash
    Oct 09, 2010 @ 21:31:27

    Vill påpeka att bilden längs ner inte är efter loppet. Utan på vätskestationen vid 47 K.

    Reply

  2. Maria
    Oct 10, 2010 @ 10:33:18

    jag tycker att fler borde göra som du, stanna och fika i gräset är det nya svarta! Att dessutom medtaga egen porslinskopp är ju fantastiskt😉

    Reply

  3. smugrunners
    Oct 11, 2010 @ 03:45:54

    Kul att veta att jag kan fa dig att dra pa smilbanden nar det ar som tyngst. Storartad insats, den dar bilden vid 47K ar bland det basta jag sett. Fett smug!

    Reply

  4. bigspend
    Oct 11, 2010 @ 21:44:29

    Ruskigt snygg RR. Mycket intressant att läsa om din inre utveckling under loppet. Några saker sticker ut som stora “I likes”:

    “Han kände igen mig och namnet SMUG Runners börjar sätta sig hos folk. Kul.” – Trash ser till att vi tar över världen

    “Starten går och ganska snart, typ efter 1 minut så inser jag att jag inte alls springer i ett soft lallartempo. Anledningen är att jag har fått syn på en rygg.” – Trash vet att prioritera.

    “…den äckligaste bansträckningen jag någonsin sprungit. 15 K asfalt och grusvägar på långa raksträckor…” – Trash sågar det andra kallar återhämtning.

    “vid 42 K så stannar jag och äter chips och cola i typ 15 minuter.” – Trash firar Marathon på bästa sätt.

    “De skriker och svär över rötter och stenar med blodiga knän och jag känner halvt om halvt som jag flyger fram. ” – Trash i sitt rätta element.

    Reply

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: